Linda vavava

Så var det över.
Åttan alltså, som alla dillar om att det är det värsta året.
Hell yeah, it was.
Men nu är det som sagt över. Och det känns..
Inte.
Likgiltig, typ som vanligt.
Satt i kykan med min vita jävla klänning och räknade sekunder för att vara säker på att tiden fortfarande gick. Ville därifrån, ville stanna kvar, ville inget alls.
Kände mig bara så jävla ful och i vägen. Utstirrad och genomskådad.

Borde nog gå och tvätta bort sminket och bli lite emotionell.
Lipa en skvätt för alla jag kommer sakna.
Skratta åt gamla minnen.
Känna mig lättad över tio veckors frihet.
Bli exalterad över hur bäst nian ska bli.

Men näe. Känner verkligen inte för det.
Men bäst ska jag bli.