Unholy Confessions

Vet inte riktigt vad som hände.
Panikångest eller nåt, whatever.
Stack i alla fall hem, och nu sitter jag här och hatar mig själv.

Skulle vilja springa tills det inte finns energi kvar till att varken älska eller hata.
Eller att känna något överhuvudtaget.
Bara adrenalinkicken av att inte veta om jag kommer orka resa mig upp igen.
Först då är jag fullt vid liv.



Jag vet att jag inte får, men jag älskar att leka med tanken.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0